Det Nordiske Brevet 2004

Vår livserfarenhet är
det dyrbaraste vi äger.

Jag betraktar mig själv som en mycket vanlig kvinna, precis som vi alla ser på oss själva, oavsett vilka vi är. Det sägs ofta att det som sker omkring oss faktiskt är förutbestämt av en högre makt. Vare sig vi tror det eller inte, är det bara sådant som händer i vårt dagliga liv. Alla frågor, oavsett om de är stora eller små, som vi måste ta itu med vad vi än tycker, har en mening och ett syfte. Mitt syfte med att ställa upp i Altingsvalet har en lång förhistoria.

Jag såg dock inte framför mig när jag var 8 år och förlorade hörseln att jag skulle bli riksdagsledamot i fyrtioårsåldern. Detta bara hände, och därför måste man ta itu med det. Jag tyckte om det och tycker fortfarande om det. Den erfarenhet som jag fick under den korta period som jag satt i Alltinget hösten 2002 har varit mycket lärdomsrik.

-Nelson Mandela är mitt förebilde

I en tidningsintervju om min tid i Alltinget fick jag frågan vem min förebild i isländsk politik är. Efter en kort betänketid sade jag att det inte fanns någon, men den kvinnliga journalisten envisades och frågade om det inte fanns någon utländsk politiker som var min förebild.

Då behövde jag inte fundera länge, för det är Nelson Mandela. Varför skulle inte jag ha någon förebild i isländsk politik, liksom andra politiker genom tiderna kanske haft? Jag är född och uppvuxen på Island. Orsaken till att jag inte kan nämna några isländska förebilder är att jag aldrig fått tillfälle att bilda mig en helgjuten uppfattning om min förebild, därför att min och många andra hörselskadades tillgång har varit stängd.

Jag har vuxit upp med att se på nyheterna, nyhetsprogram, informationsprogram om Island och annat radio- och tv-material utan text, eller snarare ljudlöst, i min egen värld. Så därför har jag aldrig fått möjlighet att bilda mig en egen uppfattning, men jag kunde välja Nelson Mandela för nyheter, intervjuer och informationsprogram om honom är textade, därför att där talas ett främmande språk.

-Jag lärde känna nobelpristagaren Halldòr Laxness

Det samma kan sägas om isländsk litteratur, därför att när jag gick i grundskolan i Heyrnleysingaskólinn (De hörselskadades skola) väcktes inte vårt intresse för litteratur. Orsaken till det var att lärarna inte var så duktiga på teckenspråk att de kunde förmedla sin kunskap till oss på teckenspråket.

För min egen del kan jag säga att min grundskoleutbildning är full av luckor och jag har under de senaste åren fyllt i de luckor, som egentligen skulle ha fyllts under min grundskoletid. Jag lärde känna den främste isländske författaren, Nobelpristagaren Halldór Laxness, i trettioårsåldern. Jag visste dock om att han fanns, bland annat för att vi var födda på samma dag, och denna dag firas nu som “Bokens dag”.

Jag tycker det är lite konstigt, men ändå roligt, att följa med tidningsdebatten denna dag och det gör inte saken sämre att det är allmän flaggdag denna dag. Det kan sägas att dessa två saker, liksom mycket annat, har fått mig att tänka över min situation, om jag ville fortsätta leva under samma förhållanden som jag vuxit upp under.

-Skulle nästa generation hörselskadade växa upp under samma villkor som jag?

Det kunde jag inte tänka mig, inte alls. Man hade kämpat mycket om detta under de senaste åren, men resultatet hade varit magert, och den allmänna attityden till att alla skulle ha tillgång till information fanns inte, för tv-kanalerna var inte beredda att texta material, vilket skulle vara en självklarhet i deras verksamhet.

Jag insåg att man måste anta en lag om detta, så enkelt var det, och jag har utarbetat ett lagförslag som förhoppningsvis behandlas i Alltinget snart. Ja, jag ställde upp i valet, speciellt för att jag visste att allt var möjligt, tekniken hade gått framåt otroligt inom många områden, det fanns inte tillräckligt många teckenspråkstolkar och jag visste att några var på väg att utexamineras.

Det var våren 2001 som jag funderade mycket över detta och jag började leta efter ett parti som var berett att placera mig på valbar plats. Frjálslynda flokkurinn passade och efter någon tid när förberedelserna för Alltingsvalet 2003 var som livligast, bestämdes det att jag skulle placeras på 2:a plats i min valkrets.

-Första hörselskadade kvinnan i Norden i lagstiftande församlingen

Jag var mycket nöjd med detta och resultatet av valkampanjen blev att jag valdes in som suppleant för Frjálslynda flokkurinn. Detta ansåg jag vara mycket bra. Säger vi inte ofta att det är bättre att få lite än inget? Jag kom så in i Alltinget när den 130:e lagstiftande församlingen öppnades den 1 oktober 2003.

Där fick jag hedern att vara den första hörselskadade kvinnan i Norden som kommit in i den lagstiftande församlingen och jag fick möjlighet att ha inflytande, att kunna bestämma hur frågorna avgörs, att kunna hitta den lämpligaste vägen för mina intressefrågor.

Att kunna arbeta ensam, att bevisa min egen tilltro till mig själv och göra det av egen övertygelse om det som jag ansåg vara bäst och dock alltid se till att ha överensstämmelse med systemets verksamhet och se till att ingen glömdes bort. Med det som ledstjärna utarbetade jag teckenspråksmotionen, som var och alltid kommer att bli min största fråga.

-Teckenspråksmotionen, som innebär en viktig etapp, är egentligen en slags deklaration för de hörselskadades och dövblindas rättigheter.

När detta skrivs har denna stora fråga ännu inte genomdrivits, utan den utarbetas nu i Utbildningsdepartemenets utbildningsutskott och kommer troligen att debatteras igen i Alltinget snart efter att arbetet slutförts i utskottet och remisserna inlämnats.

Jag väntar med spänning och ändå lite oroligt inför mottagandet hos remissinstanser. Jag ser dock till att vara relativt eller lite optimistisk, för det är dagligt bröd i Alltinget att motioner, förslag och annat från oppositionen ofta inte antas. Om resultatet däremot blir att motionen inte finner nåd inför partierna, så tänker jag inte ge upp.

Nelson Mandela skulle aldrig ha tillåtit mig att göra det, för själv övergav han aldrig sin övertygelse att appartheid var fel, han satt länge i fängelse för att följa sin övertygelse med kraft. Jag är kanske lite i samma situation som han, jag har varit döv nu i mera än 30 år, i tystnadens fängelse, men jag vet att det är möjligt att genomföra allt.

-Min mormor visste att allt var möjligt 

Det är bara viljan som avgör vad som genomförs eller inte, i detta tillfälle av landets partier. Min mormor visste att allt var möjligt. Hon upplevde 3 århundraden, hon föddes 1899 och dog 2000, hon kom visserligen ihåg lite från det första och sista århundradet men hon kom ihåg mycket från perioden 1900-1999. Under detta århundrade skedde mycket, flygplan lyfte, bilar kom och underlättade för livet för människor.

Island blev en självständig nation, datorer blev nu en självklarhet i nästan varje hem och nästan alla arbetsplatser, kommunikationstekniken har gått framåt och allt mera blir tillgängligt för oss alla. Min mormor bevittnade allt detta, men hon deltog inte i det, hon såg kanske snarare allt detta flyga förbi sig.

Jag var ofta hemma hos henne, eftersom jag växte upp i huset mitt emot henne. Vi talades ofta vid, även efter att jag blev döv, hon hade alltid papper och penna till hands om jag inte förstod vad hon sade. Det var ofta tidningen Morgonblaðið och vi skrev i den tomma marginalen.

-Jag följer det budskap som jag utformat inom mig genom mitt liv

Hon sade ofta till mig att jag var duktig, att jag kunde både det ena och det andra och att jag kunde göra det bra. Jag tyckte alltid hon var tystlåten, troligen för att jag inte hörde henne, det vilade alltid en viss ro över henne. När hon berömde eller kritiserade någon, gjorde hon det med stort allvar. Man kan kanske säga att hon är en slags förebild för mig, speciellt när hon visste att allt var möjligt, jag tror det nämligen.

Det är den färdkost jag burit med mig från hemmet och som jag alltid använt när jag möter några hinder på vägen. Jag följer det budskap som jag utformat inom mig genom mitt liv. All livserfarenhet är dyrbar för alla, oavsett om denna erfarenhet är positiv eller negativ. Vi samlar vår erfarenhet och använder den senare när det gäller t ex barnuppfostran, handikapp, svårigheter, tillgång eller som riksdagsledamot.

Alla typer av erfarenheter blir dyrbara för oss senare i livet, vi ska använda dem förnuftigt, förmedla dem till andra och dra våra egna slutsatser.

-Jag önskar alla kvinnor i Norden, oavsett bakgrund och livserfarenhet, lycka till!

Sigurlín Margrét Sigurðardóttir Suppleant i Islands Alting Varaþingmaður Alþingis Íslendinga Sigurlín Margrét Sigurðardóttir, Suppleant i Íslands Althing.

Presentasjon
Hennes foreldre var trädgårdsmestere. Hun var 8 år när hun blev döv på grund av meningitis. Hun er sälvbildad teckenspråklärare. Sigurlín Margrét er gift med Tadeusz Jón Baran og har tvo börn, Brynjar Theodór 9 år og Ellen Marta 8 år. Sigurlín Margrét sat i styrelsen av Dövas foreningen i Ísland í 20 år og er första dövdumba kvinnan som har sat i nationalforsamling i Norden. I hela värden er vitad om tvo döva männeskör som er representanter in sine nationalforsamlinger.