Det nordiske brevet 2008

Länge sen,

jag skrev ett brev och aldrig har jag skrivit
till dig. Ändå trängs orden och tävlar på tangentbordet om att hinna först.
Vädret vinner och vill snabbt berätta om hur solen nu avslöjar mina skitiga
fönster för att igen försöka förleda mig från viktigare uppdrag än städning. De
skoningslösa strålarna hittar också fingerkladdiga dörrar och smulhelvetet
under bordet men jag tittar bort. Moderna kvinnor måste kunna stänga sina allt
tyngre ögonlock för att överleva. Och sina öron ibland, för 3 heta barn som
irrar omkring med glansiga blickar och host i sina tunna bröstkorgar. I en
vecka har jag langat isglassar, snytpapper och honungsvatten i klibbiga koppar.
Min kropp har varit utlånad som madrass och gunga men nu måste jag få det här
påväntade brevet skrivet. Laddar upp med hela pysselarsenalen på matbordet och
försvinner 2 meter bort. Till soffans hörn. Där är jag nu. Ännu i pyjamas och
sjövild i frisyren.

En kort rapport från Finland kunde vara på sin
plats, kanske. Finland är ju landet med feminin figur som provocerat vänder
stjärten mot Ryssland och barmen inbjudande mot Sverige samtidigt som hon
retsamt petar Norge i håret. Vi är landet med en skola som gör barnen till
vinnare i internationella tävlingar samtidigt som Koskenkorvan flödar många familjer
förtvivlade. Vi har en kvinna som president men våra bolagsstyrelser kräver
slips. Vi var det första landet i Europa som införde rösträtt för kvinnor men
det sista landet i Norden som godkände präster av kvinnligt kön. Så konstigt är
livet. Så krumelurig är historien. Och jag förstår bara mindre och mindre. Men
ibland känner jag mer. I torsdags kände jag massor. Kände så mycket att den
snabbt påsmetade mascaran långsamt rann ner i grådaskiga floder mot prästkragen
till. Vi firade kalasgudstjänst. Vi hurrade för att kvinnor har fått berätta om
Jesus från predikstolen i 20 år genom att tränga in oss i kyrkbänkar och sjunga
allt vad vi orkade. Som Adam och Eva vandrade sedan systrar och bröder bredvid
varandra mot nattvarden och bakom altarringen stod båda sidorna av Guds ansikte
representerade och delade ut brödet och vinet så snabbt som nu sakramenten och
liturgin tillät. Alla var nästan där. Nästan. Finns ännu sådana som inte kan
fira att man 1988 plötsligt fick tillgång till dubbelt så många profeter för
att sprida kärlekens budskap och de kommer förstås inte på party. De kommer
överhuvudtaget inte till gudstjänster med flickor bakom altaret och de går ut
om de i misstag skulle ha kommit in. Det är en underlig och ovan känsla att
någon lämnar ett rum för att man är en kvinna. Det är förvånansvärt svårt att
inte bry sig. Men det var inte därför jag lipade. För att nån inte kom eller
stack. Jag grät för att så många kom och för att ingen gick när det var en
kvinnoröst som fyllde valven med treenighetens hälsning.

När det gäller det religiösa har vi det i
Finland på samma sätt som ni andra nordbor hade det på 60-talet. Här finns inga
kvinnliga biskopar men istället hör över 80 % till kyrkan. Välsignelse av
partnerskap är en futuristisk och främmande ide´ men vi vet istället att han på
korset inte är Tarzan. I samma veva som jag i smyg ältade och tvekade över om
jag var för tjejig för att bli präst så åkte jag över till Sigtuna i Sverige på
nordisk ekumenisk kvinnokonferens. Guds vägar är som bekant outgrundliga men
denna gång förvånade hon stort och skickade in en dansk Frälsningssoldat som
mera såg ut som en Marilyn Monroe-kopia än en predikant samt en svensk
Missionsförbundarprälle som iförd en minimal handduk rakade benen samtidigt som
hon monologade över Paulus kroppssyn. Som svar på mina frågor om min
lämplighet. Kunde kanske inte ha sagts tydligare. Men man blir osäker av
människor som tycker att man är fel för att man inte har basröst och hår på
bringan. På 20 år hinner man inte  få så
många olika kvinnliga rollförebilder och mentorer. Då är det också lätt att
känna sig too much bara för att man har lite läppglans och några diskreta
slingor. På 20 år har bara en kvinna fått en stol i vårt domkapitel och av en
sån historia blir man inte heller särskilt stöddig.

Jaa..så har vi det här medan Krokusen tränger
sig ut genom mullen och asfalten dammar kappan grå. Förut blev jag urilsk av
orättvisor och ojömlikheter men kanske det är åldern som gör att jag inte
alltid går i taket av allt trist. Eller så är jag för trött efter 1 års vak med
vild bebis för att orka engagera mig. Åtminstone inte i i-landsproblem som
glastak och kvotering. Det är viktigt men viktigare just nu är att barnen är
friska, att munnen vill mannen, att vännen väntar, att sängen söver, att
skrattet befriar, att gråten lättar, att livet bär. Förutom att alla människor
på jorden borde få äta sig mätta. Samhällsreformerna får ändå vänta. Tills
influensorna dragit vidare och jag sovit varje natt i en vecka. Förstår att du
är besviken. Men tro mig, jag är mest besviken själv. Trodde under slitig
barndom att vuxenlivet skulle bli en evig Mallorcasemester men det visade sig
vara ett arbetsläger i Sibirien. Har ännu inte kommit på ur jag ska få ut mig
och min familj ur det. ..

Förlåt..skriver bara om mig och mitt. Hur går
det för dig och er? Så sällan som vi hörs skulle de vara spännande att veta hur
du fixar det här med att älska samma man hela livet eller vad man gör om man
inte fixar det. Tror du människor älskar olika mycket? Kommer man över allt i
livet? Och när slutar man hoppas på att hitta en livskumpan? Är man mera redo
att dö som 65-åring än som 40? Inget coctailsnack. Livet är för kort för bla
bla bla. Men du behöver förstås inte svara om det känns för privat. Inte ens
för dig själv.

Hur det går i soffhörnet? Har också jobbat i
stolen, vid bordet och på toaletten sen dess. Jag har utfodrat de 3 fina 2
gånger, lagt den minsta, handlett oljemålning, pratat jobb i telefon, tittat på
3 olika sätt att gå i spagat 100 gånger och letat hundnamn på nätet under tiden
som jag försökt skriva något så gammaldags som ett brev. Till någon jag inte
känner men som jag vet att har ett liv som inte har varit eller är helt olikt
mitt.

Vår och Välsignelse!

Maria Sundblom Lindberg
Präst, programledare och människa